tu efter längden, och med en tesked uttages fröhuset; sedan tager man till hwar stor gurka, ett godt matskedblad gul senap, och hälften swart, 10 till 12 korn swart- och kryddpeppar, ett matskedblad fint salt, några lagerbärsblad och ett par klyftor hwitlök; senapen och pepparen krossas något litet, och hwitlöken skäres små, hwarefter kryddorna läggas i gurkorna, som ombindas med en tråd. Derefter läggas de i så mycket ätticka, att det står wäl öfwer dem, och ligga deruti 3 dagar; då afslås ättickan och uppkokas, samt hälles sjudhet öfwer gurkorna, som åter stå dermed ett dygn. Då kokas ättickan upp för andra gången, och när den sjuder, iläggas gurkorna, som få en hastig uppkokning. Tagas sedan strax ur ättickan och bredas ut på fat att kallna; hwarefter de sedan nedläggas i sin burk, den kallnade ättickan hälles öfwer, och kärlet öfwerbindes. När de om wintren skola anrättas, så afskäres tråden, kryddorna uttagas, och gurkorna skalas, samt skäras i långa strimlor eller runda skifwor.
I raguer och på grytstekar göra dessa gurkor ganska god smak.
Omogna meloner tillredas alldeles på samma sätt; de konservera sig ännu bättre än gurkorna, emedan deras kött, såsom omoget, är mera hårdt, och tål äfwen starkare kokning i ättickan.
Att sylta Lök.
Hwit spansk, eller gul holländsk, lök rensas ganska wäl; men skäres icke för nära, hwarken wid roten eller öfra ändan. Derefter
lägges den i en stark sallake, som ömsas hwar dag
