sättes på elden, och kokar en fjerdedels timma; sedan slås den upp att litet swalna, och då starkaste hettan är afdrifwen, slås den öfwer bären; kärlet öfwerbindes, och förwaras i tjenligt rum.
Stärkbär, sedan de om hösten blifwit frostbitne, kunna på alldeles samma sätt förwaras till sallat.
Blå eller röda krikon inläggas äfwen på alldeles samma sätt, blott att ättickan nästan kokhet slås öfwer dem.
Sallats-Päron.
Härtill wäljas hårda syltpäron, och om man kan, skaffar man sig dem en wacker solskensdag, då de torra komma från trädet; de halfkoka sedan i så mycket watten, som behöfwes att nedlägga dem uti, och då de äro färdiga, upptagas de och läggas bredewid hwarandra. Då lägges groft socker, sirap eller honing i päronlagen, så att den smakar något söt, och kokar under skumning tills lagen synes klar; hwarefter den slås upp att kallna. Då den är sommarljum, iröres så mycket malen gul senap, att lagen får en något skarp smak; päronen nedläggas i sitt kärl, som kan wara en rensmakande bytta; ett hwarf med körsbärslöf bredes på bottnen, så ett hwarf päron, derefter åter löf, tills kärlet är fullt. Då slås den ljumma lagen deröfwer, och päronen nedhållas deruti med en botten och en liten tyngd. Hwarefter kärlet ställes i god källare; och är en sallat, som hela wintren håller sig god, och på de orter, hwarest mycken frukt erhålles, icke kostar mera än sirap eller honing.
