skrädes nu wäl från körtlar, tungan flås, och ur fötterna borttagas alla grofwa ben; hwarefter alltsammans skäres i små stycken; spadet, hwaruti syltan kokat, silas genom en soppsil eller glest linne, och deraf tages så mycket, att det står något mer än öfwer syltan; den sättes dermed på elden, jemte en spansk lök till hwarje fårhufwud, litet krossad kryddpeppar, några färska eller torra citronskal och en god del fin skuren persilja; härmed fullkokar syltan, och då den är mjuk, saltas efter smak. När den aflyftes, ihälles så mycket ättika, som fordras för att göra syltan smaklig; härtill är sådan ättika, hwilken stått på rödbetor, uppblandad med litet syltad lök, eller wingurk-ättika, aldra tjenligast. Nu har man lagom kokade rödbetor, skurne i strimlor eller tärningar, äfwen morötter och potäter, som gifwa både smak och drygsel åt syltan, jemte den på wanligt sätt med smör, peppar och litet hwetmjöl stufwade hjernan, hwilket alltsammans röres till syltan, som slås upp att kallna, och ätes sedan med ättika. På detta sätt blifwer denna sylta mera spissam; ty på ett stekt fårhufwud är föga mat att erhålla. Man kan äfwen koka den med i strimlor skurna rötter, och afreda den med litet smör och mjöl.
På annat sätt.
Härtill nyttjas äfwen hjertslaget, såsom lungan, hjertat och mellangården; njurarna kunna äfwen tagas, ty de göra icke god smak hwarken som stek eller i soppa. Då hufwudet är
klufwet, kokas det litet, hwarefter det skrädes
