mera salt, om så fordras; härmed kokar nu fisken på sagta eld, och anrättas med sin sås.
Rudor tillredas alldeles på samma sätt: lökens och persiljans myckenhet bero af hwars och ens smak. Det grannare stufningssätt af rudor, med win, sött och surt, hör till den yppigare kokkonsten.
Braxen och Id.
De fjällas icke; men urtagas warligt, att gallen icke må brista, och skäras sedan i stycken. Sedan sätter man watten på elden i en kastrull, saltar deruti, och ditlägger krossad kryddpeppar, lagerbärsblad, och, den som behagar, några gröna dillqwistar; ett skedblad smör bruka äfwen många tillägga, men det är ett öfwerflöd som wäl kan umbäras. Då fiskspadet kokar, ilägges först hufwuden, hwilka tola att sjuda 5 minuter före fisken; denna ilägges sedan, och kokar friskt under låck, hwarefter den anrättas warm med rifwen pepparot, ättika, söt grädda och socker, hwilket wispas tillsamman, eller också kall, med sitt eget gelee, ättika och pepparrot.
På annat tarfligare sätt.
Den kokas i salt watten, hwaruti lägges par iskurna rödlökar till 4 à 5 marker fisk, hwarefter en sås göres af fin skuren spansk eller rödlök, något smör, fiskspad, hwetmjöl, söt grädda och litet stött swartpeppar. Detta tillredningssätt är ganska smakligt, på en ort, där ättika och kryddor icke alltid äro att tillgå. Mjölk- eller grädd-såser äro ganska goda, där smöret måste sparas, och på landet, där
