Mortensen vände om till sin plats och hviskade till Hiorth: »Jag lyckades öfvertala honom —» hvarefter han gnolande började klä på sig.
Det var icke många, som tordes uppföra sig så ogeneradt i departementet som notarien Mortensen. Men för det första var det en känd sak, att han var god vän med Anders den Allsmäktige, som de kallade Mo; och dessutom började man glunka om, att statsrådet Bennechen stundom begagnade sig af »Folkets vän».
Derför var notarien Mortensens anseende inom departementet mycket högre än hans rang; och det började alldeles råka i glömska, att han som advokat uppe i landet hade varit invecklad i en mycket komprometterande svindel med en tändsticksfabrik.
Då Mortensen hade fått rocken väl igenknäpt öfver den gulflammiga, togo de tre herrarne sina hattar för att gå. Men vid dörren vände Mortensen sig om och ropade: »O, I gudar! Han har inte något papper! Den unga telningen ämnar gå ut på gatan utan papper!»
»He?» sade extraordinarien Hiorth färdig att skratta, så snart han fick minsta nys om Mortensens qvickhet.
»Ser ni då inte?» sade Örseth; och nu först märkte Hiorth, att de andra två hade hvar sin papperslunta under armen.
»Men — men — hvad skall jag ta?» frågade han rådvill och såg på sin pappershög.
»Håll i mig, Magdelone!» ropade Mortensen och såg upp i taket; »han frågar hvad han skall
