ta! Som om inte allt papper vore godt nog att gå på gatan med!»
Ändtligen gick det ett litet ljus upp för extraordinarien; han gjorde i ordning åt sig en lunta som de andras, och alla tre smögo sig utför trapporna.
Men i porten kom en lång skranglig pojke i arbetskläder springande emot dem.
»Herr redaktör!» sade han till Mortensen och torkade af svetten med sitt bomullsförkläde, »vi skulle ha ett porträtt af general Roberts.»
»Sätt helskägg på mr Gladstone,» svarade redaktören utan betänkande.
»Men Gladstone är så flintskallig,» invände xylografen.
»Så ge honom en Stanleyhatt,» svarade Mortensen lugnt.
Ynglingen hälsade och sprang öfver gatan, medan extraordinarien Hiorth skrattade beundrande.
»Det kom ni lätt ifrån, herr redaktör!» sade han, i det han till och med vågade sig till att slå Mortensen på axeln — han var ju den som skulle bjuda — »men vet ni hur general Roberts ser ut?»
»Inte det minsta,» svarade Mortensen.
»Men antag nu, att generalen inte alls har skägg — eller t. ex. bara mustascher som jag?»
Då har generalen rakat sig sedan vårt porträtt togs, det är klart som dagen!»
»Nu måste vi dela oss,» sade Örseth. »Ni, Mortensen, kan ju gå uppåt —»
