sjelfständig man, en selfmade man, jag tigger ingen om någonting!»
»Nej, nej, det är som jag säger: ni är inte det minsta äregirig, och det tycker jag är beklagligt, mycket beklagligt.» Statsrådet gick af och an, medan han upprepade: »mycket beklagligt»
»Hm — äregirig!» sade Falck-Olsen slutligen retligt, »jo visst är jag äregirig, för så vidt jag nog önskar att — att uppnå det inflytande, som tillkommer mig. Men med politik vill jag inte ha någonting att skaffa, det har jag sagt er hundra gånger; jag tar intet parti, jag står midt emellan — eller rättare sagdt: jag står öfver politiken!»
Han var stolt öfver denna välklingande fras, men statsrådet vände sig emot honom med en axelryckning. »Det uttryck, som ni der begagnar er af, är vid vissa tillfällen ett bra uttryck; jag medger, att det ibland till och med kan användas med stor effekt. Men, min käre vän, låt oss vara ense om — här på tu man hand — att det är ett talesätt — eller, rent ut sagdt: idel nonsens. Nej, då är det gamla ordstäfvet bättre: ’Säg mig med hvem du umgås, och jag skall säga dig hvem du är’.»
»Men — men hvem är det då jag inte borde ha bjudit?» frågade grosshandlaren litet spakare.
»Åh, min bäste vän, hur kan ni tro, att jag skulle vilja gå så in i detaljer! Jag menade bara så der i allmänhet, att sällskapet var mindre homogent. Flera kunde utan skada ha varit borta, och omvändt saknade jag en och annan, som jag tyckte borde ha varit med. Tillåt mig att bland
