dessa senare nämna redaktör Mortensen, en man som utan allt tvifvel —»
»Han med tändstickorna! Nej hör nu — vet ni att det —»
»Jag skall säga er någonting i förtroende,» hviskade statsrådet, »den karlen har framtid, hurudant än hans förflutna har varit. Har ni tagit notis om hans tidning? Till er vågar jag säga det: den tidningen kommer att få betydelse — en mycket stor betydelse.»
I detsamma kom Mo in med en bundt papper.
Grosshandlaren var ingalunda belåten med audiensen. I stället för att sätta knifven på strupen på den andre hade han inlåtit sig i en diskussion, hvari han — som vanligt — hade dragit det kortaste strået.
Han ville dock ej gå utan att ha spelat ut sin trumf, och derför sade han halfhögt: »Ja, jag ville bara säga er, att jag säkert räknar på er röst.»
Statsrådet kände ett obehagligt styng invärtes. Grosshandlaren såg på honom med de gula ögon, som brukade åtfölja »stora kontanta förskott» och dylika obehagligheter. Men han räckte öppet och vänskapligt fram sin hand, i det han tog afsked i dörren: »Nå ja, min käre vän, det hinna vi alltid tala om. För öfrigt tänker jag nog, att vi till dess ha blifvit ense i alla möjliga afseenden.»
Grosshandlaren brummade någonting, som inte var lätt att förstå, och statsrådet stängde dörren efter honom med en liflig känsla af att det skulle bli värre nästa gång.
