»Det är sant, medan jag kommer ihåg det — ni har ju en systerdotter i huset, Mo?»
»En brorsdotter, herr statsråd.»
»Nåväl, jag önskar, att ni skall skicka bort henne. Se så, ni kan vänta der ute, tills jag ringer.»
Statsrådet slog sig ned; men vaktmästaren Mo stod qvar.
»Är det någonting mera, Mo?»
»Jag vill mycket ogerna skicka bort min brorsdotter,» började Anders Mo vördnadsfullt.
»Respengar behöfver hon naturligtvis,» sade statsrådet och tog i nyckelknippan, som ännu satt i den lilla lådans lås.
»Jag önskar behålla henne hos mig,» återtog Mo torrt.
Statsrådet vände sig om:
»Hvarför det?»
»Derför — derför att jag önskar det,» svarade den andre med sin underdåniga min.
»Låt oss inte spilla tiden, Mo. Min hustru säger, att hon vrider om hufvudet på gossarne; jag har lofvat det, och bort måste hon.»
»Jag ber om förlåtelse, men herr statsrådet måste låta mig få behålla henne,» svarade Anders Mo och försvann ut i sin lilla antichambre.
Statsrådet satt en stund och grubblade på detta. Det hände ju, att Mo gjorde svårigheter, men så snart man öppnade den lilla lådan, brukade det gå perfekt. Det värsta var, att nu fick han förmodligen en scen med statsrådinnan.
