Den lille förskrämde expeditionssekreteraren fick umgälla det; sjelfve byråchefen Delphin gick ej fri, och ryktet om statsrådets dåliga lynne utbredde sig öfver hela departementet. Det blef ett hviskande och ett springande och ett konfererande från pulpet till pulpet; de mest uppskakande förutsägelser om afsättning eller degradation gingo från bläckhorn till bläckhorn, och hvar och en gjorde i tysthet upp sitt syndaregister.
Endast Anders den allsmäktige gled småleende omkring på sina listskor, och alla sågo upp från »arbetet», när han passerade, så hemlighetsfull och tillknäppt med det hvita håret utöfver rockkragen.
Statsrådets uträkning slog in. Så snart hans hustru fick se honom, frågade hon: »Nå, har du ordnat det?»
Statsrådet vred sig litet, innan han svarade. Hans hustru var den enda menniska han hade träffat, mot hvilken han ej kunde använda den öfverlägsna diplomatien. Derför valde han att svara:
»Nej, rent ut sagdt, du, så har jag inte fått det ordnadt ännu, men —»
»Hvad är det som har hindrat?»
»Mo vill inte; han vill så ogerna skicka bort henne.»
»Mo — alltid denne Mo!» utbrast statsrådinnan retad. »När Mo inte vill, så står du alldeles handfallen. Man skulle nästan vara frestad att tro, att han på ett eller annat sätt har dig i sin makt, så att du inte vågar knysta mot honom.»
