det är min åsigt, och bort skall hon, den afskyvärda, rödhåriga varelsen! Tänk bara, Daniel, en sådan horribel smak!»
»Ja, men du vet, att Alfred också —»
»Kommer du nu igen med Alfred! Du har aldrig hållit af honom! Alfred har någonting af en konstnär i sig, som många i vår familj. Det röda håret mot den hvita hyen, eller någonting dylikt, är det som tilltalar honom. Och för resten — jag tror inte att du heller var så kinkig vid den åldern, min vän.»
Detta argument var statsrådinnans stora kanon, som aldrig underlät att afgöra striden; dessutom tillkännagafs det just i detsamma, att bordet var serveradt.
»Hvar är Alfred?» frågade statsrådet, då endast husmamsellen var i matsalen.
»Alfred, stackars gosse, kommer inte till middagen,» svarade stadsrådinnan; »han var här uppe i förmiddags och sade, att han ämnade gå direkt från departementet till Eriksen, — du vet, hans vän, — kandidat Eriksen, som är så sjuk.»
Statsrådet gjorde inom sig den anmärkningen, att kandidat Eriksens sjukdom var mycket långvarig.
»Men Hilda? Hvar är fröken?» frågade frun.
»Fröken kommer strax,» svarade husmamsellen »hon bad att jungfrun skulle säga till henne, när maten var intagen. Hon är nere i portkammaren.»
»Hör du, Daniel,» hviskade frun. »Den listiga varelsen börjar med att nästla in sig hos systern.»
