»Ha, ha, ha, stackars Mo! skrattade statsrådet, men det lät icke synnerligen hjertligt, och han såg ifrigt ut genom fönstret, i det han svarade: »Du kan väl förstå, att om det verkligen är så angeläget för dig, att den der flickan kommer bort, så är det ingenting som hindrar; jag kan ju rent af befalla Mo —«
»Ja, tycker du inte det är på tiden att begagna din makt, om du har någon? Du vet inte hvilka dumheter Johan gör; Alfred talar om hundra saker —»
»Ursäkta, men så vidt jag har kunnat märka, gör Alfred fullt ut lika täta besök i portvaktarrummet som Johan.»
»Nå ja, hvad gör det? Alfred är förståndig — en man af verld! Om han kurtiserar en tarflig flicka, så veta vi nog hvad det har att betyda. Men Johan, ser du, du har aldrig insett huru farligt Johans lynne är, huru obeskrifligt dum han är — oss emellan sagdt. Får han någonting i sitt hufvud, är han i stånd till att begå de största fadäser: ja, det skulle inte förvåna mig, om han en dag kom och berättade oss, att han ville gifta sig med ett sådant fruntimmer.»
»Åh, men bästa Adelaide, hur kan du tänka något sådant! Det finge naturligtvis inte ske — inte på något vilkor — naturligtvis!»
»Ja ja, jag har sett många sådana exempel,» svarade fru Bennechen. »Man säger så länge det är omöjligt tills skadan är skedd, och så sitter man der med skandalen ända upp öfver öronen. Nej, sådant skall man ta i tu med i tid,
