10.
Åldermannen hade hela vintern brådtom med att skrifva bref åt Njædel. Först till Kristine, och så till Anders om det der »målet», som aldrig tog något slut. I åldermannens hufvud började röra sig en liten misstanke mot denne farbror Anders; det kunde aldrig hänga rätt ihop med alla dessa pengar, som han oupphörligt fordrade. Men allra minst var han belåten med hvad Anders skref om Kristine i de sista brefven.
Men det tjenade till ingenting att säga ett ondt ord om brodern, ty Njædel blef bara förargad. Och så måste åldermannen skicka af Njædels sparpenningar, och då de voro slut, måste han hjelpa honom till lån.
Njædel hade blifvit liksom besatt af »målet»; han tänkte icke på annat, och hvarje dag väntade han på, att det skulle komma bud från kungen, att han, Njædel, hade rätt.
Vidare måste åldermannen ge Kristine de råd och förmaningar, som farbror Anders sade att hon behöfde; ty Njædel begärde på det bestämdaste, att det skulle skrifvas till henne alldeles
