som Anders ville, ty Anders var den, som förstod det, och den ende, som visste råd för allt.
Derför hade Kristine mycket svårt att förstå åldermannens epistlar; men hon fick en obestämd känsla af, att allt icke stod så väl till der hemma, fastän det alltid stod i brefven, att Njædel hade det bra på allt sätt. Men ännu underligare voro de många vinkarne och häntydningarne till henne sjelf. Så satt hon en dag i februari och grubblade öfver ett ställe i åldermannens sista bref:
»Jag har lefvat länge och sett mycken sorg och jämmer förmedelst älskog och bedrägeri, när han hörde till fint folk, för de äro icke att lita på med flickor; men du skall bedja att ditt hjerta måtte dragas från kärlekens korta fröjd och till en förståndig man, om han än är litet gammal, så gör det ingenting, när det är öfverståndet, hvaremot en god utkomst är enligt min åsigt den största vinst och fördel nota bene i längden.»
Kristine satt ännu med hufvudet i handen, då hon såg fröken Hilda gå förbi fönstren uppe på gatan och vika af in i porten. Det var en så bestämd vana hos Hilda att titta ned, då hon kom från staden, att Kristine halft i tankar reste sig upp och öppnade dörren.
Hilda ämnade först gå förbi, men efter att ha sett sig försigtigt omkring åt alla håll, smög hon sig ned och stängde dörren efter sig.
Kristine betraktade henne förvånad.
»Du får inte säga till någon, att jag har varit här, Kristine! Mamma har förbjudit mig att gå till dig.»
»Hvarför det?» frågade Kristine allvarligt.
