»Vet du det också?» utropade Kristine. »Men hvad är det då jag har gjort?»
»Du har gudskelof ingenting gjort, kära Kristine, och du skall inte vara rädd. Jag skall nog vaka öfver dig. Det har jag också sagt till statsrådet.»
»Statsrådet — vet han det också? Jag vill hem — låt mig komma hem, farbror!» bad Kristine så bevekande.
»Jag är rädd, att de der hemma skulle tycka det vore ledsamt, om du kom hem af den orsaken,» sade farbror Anders.
»Af den orsaken,» upprepade Kristine för sig sjelf; åldermannens vinkar och varningar döko upp för henne; alltsamman blef en förvirrad oreda, hon kände sig alldeles hjelplös.
»Men hvad skall jag då göra?» utbrast hon och knäppte ihop händerna.
»Du skall inte alls oroa dig, Kristine! Jag skall nog vara karl till att försvara dig både mot statsrådet och frun, och om någon förnärmar dig eller gör dig förtret, så kom bara till mig;» vid dessa ord rätade farbror upp sig och tryckte hennes hand med ett trofast tag.
Det lugnade henne. Det var då väl, att hon hade farbror Anders att lita på; alla de andra blef hon rädd för, och hon beslöt sig för att hålla dem alla ifrån sig,
Kristine tog åter till åldermannens bref och satte sig ned att besvara det; hon ville icke, att de der hemma skulle ana, att någonting var på färde:
