Sida:Arbetare.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 112 —

Käre fader och lotsåldermannen! Mina tankar äro nästan alltid hos Eder; men om jag också längtar hjertligt och vemodigt mången gång, så måste jag ändå alltid tacka Gud att jag har det så bra till kropp och själ. Först måste jag berätta, att farbror säger, att nu tar det upp sig med målet; han skall sjelf skrifva en af dagarne, men han har så brådtom, och han säger att han gör sig mycket besvär med fars mål, och att det behöfdes mera pengar, om det skulle gå riktigt fort. Men alla säga, att farbror Anders är den duktigaste i departementet, och han är mycket snäll mot mig, och jag har det bra på allt sätt.

»Här är ingen sjö, utan bara gult vatten, som luktar illa och icke som sjön der hemma; men en förskräcklig mängd skepp och stora hus af sten och träd, som äro så höga, att jag aldrig har sett maken förr. Men nu måste jag sluta med hjertlig hälsning till min käre fader och lotsåldermannen

från din tillgifna dotter
Kristine.»




Hilda Bennechen hade bjudit några väninnor till sig den qvällen, fastän hon var föga hågad för att hålla sällskap. Hon var både ond och ledsen öfver sitt besök hos Kristine; men hennes rädsla för modern var i sjelfva verket så stor, att hon darrade för henne som en liten flicka, fast hon nu var fullvuxen för länge sedan.