qvinnobildningen — men då hon genom ansträngd flit, ty hon var icke synnerligen begåfvad, hade arbetat ihop en respektabel qvantitet kunskaper, tilläts hon ej att aflägga examen; det passade ej för henne. Dermed var den historien slut.
Hilda Bennechen var hvarken lycklig eller olycklig. Hennes lif var fullkomligt färglöst, till och med färglösare än en ung dams lif brukar vara i hennes förhållanden; ty om hennes utseende kunde meningarne ej vara delade, så att hon saknade helt och hållet de små triumfer eller nederlag, som eljest pläga åtfölja ungdomen. Hon hade en gång för alla lidit ett kapitalt nederlag: att vara född som hon var; och den krets, hon tillhörde, hade ej någon ytterligare chance att erbjuda henne.
Derför hade Delphins närmande under loppet af den sista vintern gjort ett så starkt intryck på henne. Han försummade aldrig françaisen efter maten, när de träffades på en bal, och de blefvo småningom goda vänner.
Att bry henne för kammarherren var vanligt bland hennes väninnor, och Sofie Falck-Olsen började också i dag, då damerna hade kommit till ro omkring tébordet: »Huru hängde det egentligen ihop med kammarherre Delphins förlofning? Du, Hilda, måtte väl ha reda på det?»
»Jag? Hvarför skulle jag veta det?» frågade Hilda och blef röd.
»Jo, du är ju den enda, af oss yngre åtminstone, som hugnas med den utmärkelsen att få dansa med kammarherren.»
