»Åh, ni får inte noga undersöka min brors sympatier och antipatier; han har i alla hänseenden en barock smak. Vet ni t. ex., mina damer, huru hans qvinnoideal ser ut?»
»Nej, låt oss höra! Ack, låt oss höra!» ropades det.
»Alfred!» ropade doktorn.
»För det första måste hon vara tre och en half aln lång — i strumplästen —»
Damerna skrattade och klappade händerna; men Hilda förstod hvart han ville komma.
»Alfred,» bad hon halfhögt, »gör inte det!»
Men han fortsatte: »Dessutom måste hon ha eldrödt hår, sträft som en hästsvans; från bondlandet måste hon härstamma och lukta lagård —»
»Alfred, Alfred!» ropade modern, halft leende, halft bannande utifrån salongen.
»Jag vet det, jag vet det!» utropade Sofie, »det är Kristine, långa Kristine nere i portkammaren — inte sant!»
Doktorn satte koppen ifrån sig, så att den skallrade.
»Inte förråder jag min brors hjertehemligheter,» sade Alfred.
»Säg, är det inte Hildas nya väninna, Kristine?» frågade Sofie och lutade sig fram emot honom.
Berusad af den lycka han gjorde, fortsatte Alfred: »Åh, det är en hel roman, det kan jag försäkra. Den högborne älskaren, den simpla men ytterst dygdiga flickan; systern som förtrolig väninna —»
