Alfred förde ordet med stor konstfärdighet, och fröken Sophie skrattade och koketterade med honom.
Jonas Hiorth hade deremot valt en annan metod. Han satt borta i halfmörkret, tyst och tungsint, och hvarje gång hon såg på honom, fixerade han henne med en blick, som skulle uttrycka: Falska orm! jag älskar dig ändå!
Samtalet blef ifrigt, utan att röra sig omkring någonting bestämdt; man skrattade, gjorde anspelningar, brydde hvarandra, var elak eller älskvärd, allt efter som det föll sig.
Doktor Bennechen kom, men då han hörde skrattet från kabinettet, ville han gå igen.
»Nej, kom du, Johan, och drick en kopp varmt té!» ropade Hilda till honom.
Johan kom då ända in och helsade på sällskapet, men drog sig tillbaka igen till salongen med sin tékopp. Han var vid dåligt lynne, ty i porten hade han mött Kristine, och hon hade gått honom förbi utan att låtsas som hon såg honom.
»Min lärde herr bror har stigit uppför många trappor i dag!» ropade Alfred inifrån kabinettet.
»Hvad menar ni med det?» frågade Sofie, som kunde höra på tonen att det låg någonting under.
»Jo, jag skall säga, min bror tycker inte om trappor, han håller sig helst till bottenvåningen, ja ibland ännu längre ned.»
»Det är just inte lämpligt för en doktor att vara rädd för trappor,» anmärkte en af damerna, som ej förstod meningen.
