11.
I april skulle doktor Bennechen resa. Han blef så glad, då fadern meddelade honom, att han kunde få tillåtelse att resa, att han i början nästan glömde att tänka på huru svårt det skulle bli att skiljas från Kristine på så lång tid.
Ännu mindre föll det den beskedlige doktorn in att resonnera öfver denna resetillåtelse, hvilken meddelades honom som en stor nåd.
Då Johan blef kandidat, hade han haft stor lust att ligga ett år i utlandet. Men fadern tyckte att det var för dyrt, och statsrådinnan förklarade rent ut, att det skulle vara löjligt, om han reste till utlandet, han som blott hade ett måttligt »haud» i sin examen.
Detta hade förmått Johan att helt och hållet slå hvarje tanke på en utländsk resa ur hågen; och då han nu »fick lof», var han endast uppfyld af tacksamhet, utan att det föll honom in, att han ju egentligen var sin egen herre och sjelf kunde bekosta sin resa.
Men ju mera dagen närmade sig, desto oroligare blef han. Det var så mycket som han nödvändigt måste säga Kristine, innan han reste. Först skulle han på ett eller annat fint sätt låta henne
