förstå huru mycket han höll af henne, och så ville han be henne — ja, just det ville han — han ville be henne tänka på honom, medan han var borta.
Detta var en god idé, tyckte han; det kunde läggas in mycket i de orden; och doktorn gick och öfvade sig, i det han böjde och förändrade denna fras: »om ni ville» — eller: »om ni ville vara så snäll —» eller: »ack om jag visste, att ni ville vara så snäll och tänka litet på mig» — skulle han säga »litet» eller skulle han våga säga »mycket»? — eller »ofta»?
Och ännu någonting mera måste han säga. Han ville varna henne för Alfred. Det var egentligen det han var mest orolig för: att lemna henne ensam med Alfred. Han kände, ja, han beundrade nästan broderns skicklighet, och han förestälde sig huru lätt en oerfaren flicka som Kristine kunde låta förtrolla sig af hans belefvade, älskvärda sätt.
Men Alfred var ej att lita på, det visste han; det var hans pligt, rent af hans pligt att ge Kristine en varning.
Men det var så svårt att få ett passande tillfälle. Mångfaldiga gånger under de sista dagarne före afresan gick han förbi fönstren eller genom portgången, utan att våga sig utför de två tre trappstegen. Två gånger mötte han henne, men då fick han en sådan tyngd öfver bröstet, att han var glad åt att slippa förbi. Icke heller såg hon så ut, att han fick mod.
På detta sätt gick det ända till den dag, då han skulle fara. Nu måste det alltså ske; men ännu en gång sköt han upp det i portgången; han ville först säga farväl der uppe.
