Ett ljus gick upp för statsrådet; han såg ned på den lille smilande mannen och sade med ovilja: »Nej men, Mo, hvad tänker ni på? Vid er ålder? Och för öfrigt —»
»För öfrigt, herr statsråd?» frågade vaktmästaren och såg upp från sidan.
»Ja, det är naturligtvis ett obehagligt ämne, men eftersom ni sjelf frågar, så — ni har ju ett par gånger varit — hm — varit tämligen — sjuk — Mo?»
»En enda gång; den andra gången var det bara ansigtsrosen.»
»Ja, ja, ja, jag vill inte gräfva i edra affärer, men jag tycker att ni kunde skaffa bort det der fruntimret, när jag ber er.»
»Statsrådet får inte ett ögonblick tvifla på min tillgifvenhet och absoluta lydnad», svarade Anders Mo och bugade sig djupt, »men jag tänker, att herr statsrådet sjelf vet hur stark denna känsla är hos menniskan och hur —»
Statsrådet hejdade honom med en otålig grimas. Han gick af och an, men han slog icke fingerändarne emot hvarandra. När han var förargad och odiplomatisk, stack han händerna i fickan och skramlade med nycklarne.
Statsrådet Bennechen tänkte på all den förtret, han skulle få hemma, om ej Kristine kom bort. Och han var icke så rädd för hela den oppositionella pressen sammantagen som för sin hustru, när hon började ett reguliärt fälttåg. Ty då snokade hon omkring öfverallt, utspionerade hvarje hans steg; och mycket kunde då komma i ljuset som låg gömdt och väl förvaradt, så länge
