Hon talade sitt eget tungomål, och då han såg henne i ansigtet, vek han tillbaka och stammade : »Ja, ursäkta — jag — jag menade bara —»
»Jag skall akta mig sjelf», sade Kristine hårdt.
»Ja, ja — det var inte så jag menade — farväl —»; Johan Bennechen vinglade uppför de två tre trappstegen.
Men då han hade gått, kastade Kristine sig på sängen och grät bitterligen: att också han kunde tro så illa om henne!
Den stackars doktorns hjerna arbetade och brottades med tusen orediga tankar; och slutligen kom han till den öfvertygelsen, att hon älskade Alfred.
Stadsbudet, som skulle hemta hans saker, fick ej reda på någonting. Ett par vänner kommo för att säga farväl; han drack vin med dem, talade bakvändt, såg än på den ene än på den andre, som om han ville fråga om någonting, men sade till slut ingenting, medan de andra skrattade åt honom och förklarade, att han led af akut resfeber.
Så bar det af med honom. —
Ett par veckor senare gaf statsrådet efter för den tysta förebråelse, han hvarje dag mötte i sin hustrus ögon; och då han en förmiddag var ensam med Mo på kontoret, sade han: »Hon måste ändå bort, er brorsdotter.»
»Det gör mig ondt, herr stadsråd, men —»
»Säg mig nu, Mo, hvarför vill ni nödvändigt behålla henne?»
»Jo, ser herr statsrådet, jag har i alla mina dagar varit så ensam —»
