med de slemmiga, ljusgröna ögonen och snappade då och då till sig en fet gås, så att det höjde sig ett skrik och ett skrän, som besvarades uppåt och nedåt floden och dog bort långt, långt i fjärran; och ödemarkens stillhet lade sig åter öfver det glödande landskapet och de dåsiga svärmarne af fåglar, som sutto och väntade — de visste ej riktigt på hvad.
Då flög en liten grå fågel rakt upp i luften, stod stilla der uppe ett ögonblick och slog ofantligt hastigt med vingarne, medan han qvittrade en kort stump; derpå sänkte han sig ned igen och gömde sig i gräset.
Hela fågelskaran hade lyft på hufvudet och lyssnade. Och så blef det ett snattrande och qvittrande och en orolig rörelse i hvarje vrå. Unga snobbiga vipor flögo upp och gjorde rundkast i luften för att visa huru bra de flögo.
Men de äldsta hvita svanorna, som skulle ända till Island, höllo allmän sammankomst för att ta lärkans reseförslag i öfvervägande. Ty alla hade genast känt igen lärkan på lätet, fast det icke var mera än två tre toner hon hade fått fram; sången hade icke riktigt kommit i strupen ännu. Men medan svanorna rådslogo, hördes ett förskräckligt dån, och luften blef alldeles förmörkad.
Det var grågässen som lyfte. I stora flockar delade de sig, svärmande omkring i luften, ordnade sig derefter i långa rader och försvunno norrut, medan deras skrik dogo bort i fjärran.
Stararne reste sig i svarta massor och bröto upp, viporna följde efter; storkarne ringlade sig parvis högt upp i luften, tills de nästan försvunno,
