och styrde sedan kosan norrut. Svanornas sammankomst råkade alldeles i upplösningstillstånd under den allmänna förvirringen och oron; alla ville bort, det var ingen besinning mera; hvarje ögonblick passerade nya skaror öfver norra Afrika, hälsande det leende blåa Medelhafvet der nere, hvar och en efter sin näbb.
Näktergalshanarne smögo sig bort om natten i små kotterier; de ville ta reda på de välkända ställena bland Provences rosenbuskar eller i bokskogarne på Sjælland, så att de kunde ha sina vackraste sånger färdiga och inöfvade, när honorna kommo.
De norska lärkorna väntade i det längsta; men då de danska flyttade, följde de med för gammal vänskaps skull. Resefebern grep till den grad omkring sig, att till och med svalorna och göken måste i väg; de skulle åtminstone flyga öfver Medelhafvet, så kunde man sedan öfverlägga.
Ibisen återvann sitt sinneslugn och skred gravitetisk som en erkebiskop fram utmed stranden, och de rosenröda flamingos veko vördnadsfullt åt sidan för hans helighet, i det de med en andäktig min sänkte sina dumma hufvud med de krokiga näbbarne.
Allt mera stilla och varmt blef det uppåt Nilfloden. Krokodilerna måste nu nöja sig med negerkött eller någon enda gång en seg engelsk turist.
Men natt och dag flögo flyttfoglarne norrut. Och allteftersom de kommo öfver kända ställen, sänkte sig hvarje dock ned till sitt hem, ropande farväl till dem, som skulle ännu längre, spridande lif och munterhet öfver det gamla förfrusna Europa,
