inne i de täta skogarne. Men sunnanvinden hade kommit med regn, och så gick det i ett hej — icke gradvis och fredligt, utan med buller och brak och snöskred och forsande elfvar, så att landet liknade en jätte som tvättar sig, medan det iskalla vattnet sköljer ned öfver de senstarka lemmarne.
Och lätta slöjor af ljusgrönt lade sig öfver de unga björkarne i alla backar, inne i de stilla bugterna i fjordarne, öfver slätterna vesterut mot hafvet, öfver hjortronmossar och bergssluttningarne, i remnor och klyftor och trånga dalar mellan fjällen. Men på toppen lågo snödrifvor och ismassor qvar, som om de gamla fjällen ej gitte lyfta på hatten för en sådan flyktig galning till sommar.
Och solen sken så varmt och belåtet, och vinden kom bärande med ännu mera värme söderifrån och slutligen kom göken som ceremonimästare för att se om allt var i ordning; han flög hit och dit, satte sig sedan i en ung björk innerst i en lugn vik och gol: Våren är kommen! — Gamla Norge var ändtligen färdigt!
Och der låg det, högt och glänsande fagert i det blåa hafvet, så fattigt och magert, så friskt och sundt och leende som ett rentvättadt barn.
I hamnarne utmed kusten blef det lif och rörelse, och hvita segel kryssade sig ut genom skärgården och försvunno utåt hafvet. Skidorna lades upp under takåsen, slädfällen beströddes väl med kamfer och hängdes undan, och liksom björnen, när han kommer ut från idet och skakar sin ludna pels, så skakade menniskorna sina tunga lemmar, spottade i händerna och togo i tu med vårsysslorna.
