i skog och mark, omkring menniskornas hus och långt ut i vassen i de stora, stilla sjöarne.
Det var tätt med små röda rosenknoppar i Italien; äppelträden voro alldeles öfversnöade med blekröda blommor i södra Frankrike, och på boulevarderna i Paris började kastanjeträdens blad att spränga sina glänsande, klibbiga hylsor. De goda borgarena i Dresden stodo på Brühlska terrassen och solade sig, medan de betraktade isstyckena, som kommo drifvande med floden och tornade sig upp framför de väldiga bropelarne.
Men norrut blef det kallt; snöfläckar här och der och en bitande vind från Nordsjön. Lärkflocken minskades alltsom den flög. En hel mängd skulle ned på slätterna vid Leipzig och Lüneburgerheden sedan: och då resten kom uppöfver Schleswig, frågade de danska lärkorna, om ej de norska hade lust att vänta litet och se vädret an.
Snön låg utmed diken och gärdesgårdar i Jylland, och nordvesten ruskade i gamla Danmarks bokar, hvilkas bruna bladhölster slöto försigtigt om de sammanrullade bladen. Fåglarne kröpo ihop bakom stenar och under ljungen; somliga vågade sig ända fram till böndernas hus, der sparfvarne huserade, som om de rådde om alltsamman.
Alla voro ense om att man hade kommit ut alldeles för tidigt, och hade de bara haft tag i den galningen, som lockade dem från Egyptens köttgrytor, hade de visst plockat fjädrarne af honom. Ändtligen kom det då sunnanvind; de norska fåglarne tackade för gästfriheten och flögo öfver hafvet.
Hemma i Norge såg det i början bedröfligt ut. Snön låg långt nere i dalarne och alnshög,
