Vid alla jernvägsstationer och på ångbåtarne på de stora insjöarne stodo kistor uppstaplade med tydliga, målade adresser och namn, norska och engelska om hvartannat. Det var en prägel af ett väl öfvervägdt, långsamt mognadt beslut öfver allt detta: det knappa, solida bagaget, de nya, starka kläderna, inga onyttiga, sentimentala småsaker i händerna — endast barnen; men de höllos också fast med ett trovärdigt tag, som man kunde se ej skulle släppa, förr än de väl voro öfver i den nya verlden.
Men ingen glädje, knappast nog hvad man kunde kalla hopp, stod att läsa i dessa ansigten; blott ett fast, dystert beslut, och en tung smärta låg på bottnen af alla dessa ögon, som gräto eller icke förmådde gråta.
Der Stadtrath Schultze aus Berlin undrade mycket öfver detta. Att man emigrerade ifrån Tyskland, kunde han mycket väl förstå; der hade man krigstjenst, militärregering, socialism, Bismarck och allt slags elände. Men här! i detta sköna, fredliga land med sin välbekanta fria författning, hvad kunde det väl här vara för fel?
Och sjelfva landet tycktes fråga: hvad är det för fel? medan solen kom backarne att le så ljusgrönt och vänligt, elfven brummade förbi så förnöjd och den lockande doften af granar med friska unga barr kom från skogen.
På perrongen stodo slägtingar och bekanta och gräto, derför att de reste — alla gräto — ända ned till den fattige backstusittaren, som grät för att han ej hade råd att vara med.
