Och då tåget brusade ned igenom dalen, sågo de ut genom fönstren. Och de visste, att skönare land finnes icke på jorden, ingenstädes lyser solen så, ingenstädes är det sådan doft, sådant jubel i luften, ingenstädes gal göken så som hemma.
Och upp till ögonen stego de heta tårarne, och det snyftades högt i kupeerna; de glömde hvarför de sutto der, och från öga till öga gled hjälplöst den frågan: hvad är det för fel? Hvad är det för fel?
Emellertid skred våren framåt med klingande sång, slagsmål och kärleksintriger — ända ifrån de små tordyflarne, som höllo älskogslek i gräset, och till björnarne, som slogos inne i skogarne, så att blodet flöt.
Visserligen åto de stora upp de små som alltid, det kan icke nekas, men det var ändå mera då det så föll sig, halft i godo. Ingen behöfde mycket mat; när man är förälskad, har man annat att tänka på. Lifvets strid tar sig helt annorlunda ut frampå sommaren och hösten, när man skall släpa hem födan till hustrun och en hop hungriga ungar.
Våren lade ett skimmer af ridderlighet öfver det brutala sträfvandet för födan, och hanarne ansträngde sig att utveckla sin älskvärdhet, medan honorna njöto sin korta triumf och gjorde sig rara.
I skog och mark ljöd smältande längtan, hopplös klagan och jublande lycka; och många små hjertan brusto i stilla förtviflan, och många små oordningar gingo för sig under det täta löfvet och i de ensamma fjällen, och mången liten strid
