Kokfrun visade sig oupphörligt ute i förstugan och gjorde miner åt brudgummen, men han skakade på hufvudet och såg på sitt ur.
Ändtligen blef det rörelse bland herrarne vid dörren, och två damer inträdde. Den första var en högväxt, vacker flicka med blondt hår och stora, blixtrande ögon. Hon bar ljus sidenklädning, örhängen af filigran och en silfverkedja med stor medaljong om halsen.
Den andra var en fetlagd fru om 40 år eller så med svart, slätt hår och två små tjufpojkar vid öronen. På ena sidan af hufvudet hade hon en högröd ros och på den andra en liten kolibri i en rosett af skotska band. Hennes fylliga byst var inspänd i en kofta af mörkröd sammet, urringad fram och sammanhållen af en guldbrosch i form af en hästsko; för öfrigt hade hon svart sidenklädning uppfästad med små rosenbuketter.
Redaktör Mortensen uppgaf ett rop af beundran, då de gingo öfver golfvet, och den äldsta af damerna slog skämtsamt efter honom med solfjädern.
«Min kära Kristine», sade nu brudgummen med den värdighet, som var honom egen, «får jag presentera för dig fröken Eveline Nielsen, som vill göra oss den äran. —»
«Åh, herr Mo, både äran och nöjet ä’ på min sida», svarade den unga damen och log vänligt. Hon hade vackra, friska tänder, och Kristine kände sig genast dragen till henne; om hon bara inte hade varit så fin.
Derpå presenterade brudgummen: «Min mångåriga väninna fru Gluncke».
