Sida:Arbetare.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 143 —

Den lilla tjocka frun flög rakt på Kristine och gaf henne en våt kyss på munnen, i det hon med många ord försäkrade, att Kristine var den sötaste brud hon någonsin hade sett — utan öfverdrift, den allra sötaste.

Nu skulle man gå till bords.

Redaktör Mortensen närmade sig med hatten i handen och bugade sig djupt för fröken Nielsen. «Vår värd har gifvit mig det synnerligen ärofulla uppdraget att föra fröken till bords»; han bjöd henne sirligt armen och följde näst efter brudparet.

Derefter kommo kommendersergeanten Knoff och fru Gluncke, sedan kommo skorstensfejaren Lunde och fru Paalsen, polisbetjenten Andersen och fru Grüner och vaktmästar Paalsen och fru Lunde — och derpå de öfriga gästerna parvis enligt de småkort, som statsrådets kusk delat ut i tamburen.

Bröllopsbordet var dukadt i hästskofason. Midt på den korta sidan satt brudparet, till venster Knoff och fru Gluncke, till höger redaktören och fröken Eveline. Midt framför inne i hästskon sutto Lunde och Paalsen med sina damer, och det öfriga sällskapet ordnade sig nedåt bägge flyglarne.

Polisbetjenten Andersen var ytterst ifrig och föranstaltade många ombyten af plats, tills det ändtligen lyckades honom att få Knudsen placerad midt framför sig.

«För jag skall säga er, fru Grüner», hviskade polisbetjenten, «han är antagen på prof och det är jag som skall ha uppsigt öfver honom».

Fru Grüner brydde sig icke om att höra på honom; hon var missnöjd med sin plats och sin