bordskavaljer. Ty hon hade smickrat sig med hoppet att få kommendersergeanten till moitié och plats bredvid brudparet. Derför lade hon också skeden ifrån sig, då hon hade smakat soppan, och mumlade föraktligt: «Liebig»!
För öfrigt åt man i början under djup tystnad; man hörde ingenting annat än ett jemnt rasslande med skedar, som handterades med försigtighet, och då och då ett halfhögt ord eller ett skratt från redaktören och hans dam.
«jag får be herrarne fylla glasen», sade brudgummen med ett tonfall, som starkt påminte om statsrådet Bennechen, «min hustru och jag tillåta oss att önska mina damer och herrar välkomna till bords».
Det första glaset rödvin dracks med stor högtidlighet, i det alla hälsade bort till brudparet.
Kristine såg nu nedåt de båda flyglarne af bordet, och hon kände sig nästan öfverväldigad af all denna prakt. Hilda Bennechen hade utan moderns vetskap klädt med blommor och lemnat ut allt det glas och silfver, som ej var medtaget till landet.
Det var ett kalasbord, som, enligt Kristines begrepp, var öfverdådigt praktfullt. Hon önskade bara, att de der hemma kunde se henne som medelpunkten i allt detta öfverflöd.
Emellertid höll polisbetjenten Andersen sitt skarpa öga fästadt på Knudsen; och hvarje gång denne gjorde min af att röra vid en butelj eller ett glas, ropade han dämpadt varnande: «Knutsen»!
«Här, herr konstapel»! svarade Knudsen och rätade sig på militäriskt vis.
