sjelfva den präktiga festen — allt detta grep henne så underligt, att hon ett ögonblick nästan trodde, att detta kanske ännu kunde vända sig till lycka för henne.
Men fröken Eveline hviskade till Mortensen: «Det är ändå stor synd om den stackars flickan».
Efter skorstensfejar Lundes tal blef det en lång paus, medan pigorna satte omkring tallrikar.
Fru Knoff, som hela tiden påstod, att hennes man «kurtiserade den otäckan Malla Bimbam», hade den oturen att slå ned sin tallrik, då hon med en oförmodad vändning ville öfverraska kommendersergeanten.
Skrällen kom den förskrämde Knudsen att hoppa till, och polisbetjenten Andersen ropade ett tadlande: «Knussen!»
Men fru Gluncke skrattade högt och knuffade till sin bordskavaljer. Detta skratt var den första fläkten af munterhet, som gick öfver bordet. Mortensen satte sherrykarafinerna i gång, och det dracks flitigt.
Derpå reste redaktören sig och talade: «Mina damer och herrar! När jag låter min blick glida ut öfver denna församling, slår den tanken mig ovilkorligen: hvad är det som utgör, om jag så må säga, föreningsbandet mellan oss alla?»
Han hade en bred, öfverlägsen ton och välsvarfvade tidningsfraser, och eftersom han kände sig vara situationens herre, slog han omkring sig med en mängd främmande ord och latinska sentenser, i det han utvecklade, att alla de närvarande voro delar af det stora statsmaskineriet, offentliga funktionärer, led i den kedja af män, «till hvilka nationen blickar upp med förtroende och vördnad».
