Öfverinspektör Lunde ville nödvändigt hitta på en titel åt fru Gluncke, men hon skrek och höll för öronen. General Knoff ville dricka med polismästar Andersen, som satt och stirrade på Knudsen med stela ögon. Och då generalen ej kunde få honom till att höra, tog han med militärisk beslutsamhet en bit apelsin och kastade öfver bordet. Olyckligtvis träffade den fru Grüner midt i ansigtet.
«Surt emot surt!» ropade justitierådet Paalsen.
Fru Grüner ville gå, hvilket ju var helt naturligt, och både polismästaren och jernvägsdirektören måste hålla henne.
Emellertid glömde man snart denna lilla obehagliga scen, ty fröken Eveline fick en god idé. Hon tog det röda papperet af en smällkaramell och fäste det i redaktörens knapphål.
Allt blankt och brokigt, som fans på bordet, användes nu till dekorationer åt herrarne, och det blef slutligen en mycket lysande samling. Man beslöt på förslag af Mortensen, att det skulle drickas kaffe och rökas cigarr vid bordet, «så som man gör i Paris.» Stojet blef nu så ursinnigt, att man knappast kunde höra sin egen röst. Det blef en vild cancan af stora titlar, som korsade hvarandra öfver bordet; man brassade oupphörligt på med: Herr general! — herr jernvägsdirektör! — herr generaltulldirektör! — herr statsråd! — herr justitieråd! — och midt under allt detta vrålade polismästar Andersen sitt: «Knussen!»
Kristine kände sig allt mer och mer plågad. Hon såg nedåt bordet på bägge sidor, och hon skämdes för hur det såg ut. Stora röda fläckar af vin och bruna af sås, blommor och gurksalad,
