russinstjälkar, cigarraska, apelsinskal, skrynkliga servietter och bitar ef tårtan — allt huller om buller bland glas och buteljer. Ansigtena voro röda som pioner, damerna skrattade och herrarne skrålade till hvarandra, halfliggande på bordet, medan röken från cigarrerna blandade sig med den tjocka matångan och lukten af vin och kaffe.
Flera gånger såg hon frågande på sin man, men han smålog lugnande och hviskade någonting, som hon icke förstod; nu talade han återigen så otydligt.
Då sällskapet ändtligen kom från bordet, blef rummet framför matsalen snart för trångt, och fru Gluncke gick derför helt ogeneradt genom köket och tamburen och öppnade dörrarne till den öfriga våningen.
Här var endast till hälften möbleradt. Öfverdrag öfver speglar och ljuskronor, och rutorna voro kritade. Men just detta svala halfmörker var så trefligt, och gästerna spredo sig i alla rummen.
Pianot öppnades och den yngsta fröken Lunde föredrog: «Hon gick längs med stranden».
Man kunde höra, att hon hade lärt sig «den nyaste metoden», som hennes mor sade, ty hon sjöng: «hanne måhålade stranndän och häänne mähäd, häänne mähäd».
Men så föreföll ett litet uppträde vid pianot; fru Gluncke ville nemligen för själ och pina sjunga: «Det stod två flickor och satte kål», medan fröken Lunde bestämdt vägrade att ackompanjera till »sådana slags sånger».
Lyckligtvis drog ovädret bort, då justierådet Paalsen tog Malla Bimbam om lifvet och dansade polka.
