Det blef en bal, en munter bal till långt fram på natten i det stora, tomma, halfmörka rummet.
Bakom dörren satt fru Grüner och hörde på fru Knoff, som grät öfver sin man. De voro bägge ense om, att det var ett simpelt bröllop och att Malla Bimbam aldrig borde få vara med bland folk.
Kristine gick omkring och kände sig öfvergifven och olycklig. Men då hon fram på natten såg sin man nästan hänga om halsen på fru Gluncke borta i en mörk vrå, blef hon så beklämd om hjertat, att hon gick ned och läste in sig i sitt rum.
Då de sista gästerna gingo hem, lyste det gråa dagsljuset in genom de kritade rutorna. Redaktör Mortensen hade redan för ett par timmar sedan följt fröken Nielsen hem. Polismästar Andersen stod stödd mot trappans ledstång och hviskade hjelplöst: »Knussen!» — han hade förlorat talförmågan och kunde ej gå ensam.
Brudgummen raglade utför de två tre trappstegen, men då han fann Kristines dörr låst, började han ropa och bulta.
Kristine släckte ljuset och gick och öppnade för honom.
