statsrådet Bennechens röst vid direktörsvalet, medan Bennechen med ovanlig envishet stod fast vid, att han ej kunde rösta på grosshandlaren annat än på vissa vilkor.
Under hela sommaren låg detta i luften och förstörde trefnaden för dem alla. Fruarne debatterade saken i små nervösa samtal. Fru Falck-Olsen tyckte, att statsrådet gerna kunde göra hennes Ole Johan till viljes, och fru Bennechen ansåg, att grosshandlaren gerna kunde låta råda sig af en sådan man som hennes Daniel.
På eftermiddagen den ödesdigra dagen, då det skulle väljas direktör i banken, sutto bägge fruarna hvar och en i sitt hus och väntade på den lilla ångbåten, som brukade föra männen hem till middagen.
Fru Bennechen var vid dåligt lynne. Alla hennes övertalningsförsök hade varit utan verkan. Statsrådet hade i sin bestämdaste ton sagt: »Jag kan inte, Adelaide! Jag vågar inte!» och när han någon enda gång talade i den tonen, visste hon, att han var oböjlig. Nu satt hon der i sin lilla otrefliga salong, der man egentligen ej kunde vistas hela dagen; ute regnade det och in till henne trängde matlukt och köksskrammel genom de tunna sommarväggarne.
Fru Falck-Olsen deremot gick emot sin man nedåt bryggan, då ångbåten vek om udden. De båda herrarne stego i land och gingo tillsammans uppåt vägen, och nu bröt grosshandlarens vrede lös. De hade kommit direkt från sammankomsten ombord på ångbåten, och der hade varit packadt med folk.
