»Det hade jag sannerligen inte trott!» hväste grosshandlaren. »Det förvånar mig, ja, min själ gör det så, att ni vågar sådant, Bennechen!»
»Det gör mig ondt, herr grosshandlare, men jag sade er det på förhand; jag kunde inte göra annat. Af hänsyn till högre —»
»Hänsyn! Jag tycker, att ni är skyldig mig tämligen mycket hänsyn — tämligen mycket!»
»Seså, Ole Johan! Bli för all del inte ond,» ugnade frun, som nu mötte dem.
»Åh jag vet inte hvarför du blandar dig i det, mor! Han der» — här pekade grosshandlaren med en tuggad cigarrstump på statsrådet, »han röstade på konsul Lind, och det fastän han vet, att om jag bara vill, så — men han skall komma att ångra den här dagen, det kan han lita på!»
»Hör mig ett ögonblick, herr grosshandlar Falck-Olsen,» började statsrådet; han var blek och hans mungipor darrade, då han försökte le; »har det aldrig fallit er in, att ni behöfver — att ni saknar någonting der» — statsrådet klappade honom varligt med fingret på det venstra rockuppslaget.
»Åh, jag ger tusan edra fina talesätt! Jag har sannerligen inte något fel hvarken på hjertat eller förståndet, det skall ni snart få se» — dermed sprang han uppåt mot huset.
Men fru Falck-Olson, hvars kloka ögon noga hade följt de båda herrarne under samtalet, växlade en hastig blick med statsrådet; han nickade.
»Kunna vi lita på det?» frågade hon.
»Alldeles säkert, om han uppför sig klokt; ja det vill säga, efter någon tids förlopp.»
