inte Salomo rätt, när han säger: den som får en god hustru — eller någonting ditåt.»
»Jag tycker just inte, att du borde hålla dig till Salomo, när det gäller äktenskapsfrågor,» svarade fru Falck-Olsen, i det hon godmodigt lät omfamna sig. —
Då Hilda Bennechen, som också hade kommit med ångbåten, inträdde i salongen, gick pigan och dukade bordet; der fans ingen matsal.
»Jaså, kommer du nu — genomvåt naturligtvis; Gud vet hvad du skulle till staden att göra i ett sådant väder; men så är det alltid med dig,» suckade fru Bennechen.
»Ja men, mamma, i morse såg det då så riktigt strålande ut —»
»Åh prat, du har otur i allting, det är hela saken, och derför gör du inte heller annat än dumheter och förtret. Är inte Alfred med?»
»Nej, jag skulle hälsa, att han skulle äta middag på hotellet hos en svåger till Hiorth, tror jag.»
»Den gemena Hiorth!» svarade statsrådinnan och såg ut efter ångbåten, som gick vidare.
Hilda var van vid sådant. Hon tog af sig och hängde ut öfverkläderna. Då hon kom in igen, vågade hon säga: «Stackars Kristine! Hon är inte alls frisk. Jag undrar om det inte vore bäst att tala med doktor Rohde —»
»Hör nu, Hilda!» sade hennes mor och reste sig alldeles röd i ansigtet, »det är inte första gången du plågar mig med den der damen. Men nu säger jag dig en gång för alla: jag vill inte höra henne nämnas mera — inte med ett ord, hör du! Vi ha gjort mera för henne än de flesta i vår
