ställning skulle ha gjort, och du vet sjelf hur det såg ut inne i staden efter det bröllopet. Nu kan det vara nog, och du sätter inte din fot inom hennes dörr, förstår du! Hvart du än vänder dig, så blir det då bara ofred och förargelse af!»
Statsrådet kom nu också in, men då han såg hvad slags väder det var, räddade han sig in i sängkammaren, der han tvättade sig oupphörligt, tills han kallades till bords.
Då de hade satt sig, sade statsrådet vänligt till Hilda, ty han såg, att hon hade fått bannor: »Hade du promenerat länge med kammarherren, då jag träffade dig?»
»Kammarherren?» utbrast statsrådinnan och for upp. »Har du nu plågat honom igen? Du gör dig riktigt löjlig, Hilda, så som du springer efter honom; ja, hvad värre är, du gör nästan honom löjlig —»
»Nej men, Adelaide!» invände statsrådet försigtigt.
»Du måtte väl sjelf kunna förstå, Daniel, att för en vacker och firad herre som Delphin kan det inte vara annat än genant att jämt synas tillsammans med en dam — så föga distinguerad, för att begagna ett mildt uttryck — som vår Hilda. Det måtte då vara solklart!»
Hilda steg plötsligt upp från bordet och störtade upp till sig. Hon stängde sig inne på sin lilla vindskammare och snyftade i hufvudkudden. Det var ändå det värsta af allt. Att hon var så ful, att en man blef löjlig genom att visa sig tillsammans med henne! Månne Delphin då bara gjorde narr af henne? Och hon som trodde honom så väl!
