hafvet. Det var en groflemmad, ovanligt högväxt man, litet krokryggig af att gräfva i jorden och bo i för lågt rum. Ansigtet var groft med stora drag, håret och det tjocka skägget tätt småkrusigt, buskigt och eldrödt. Han såg ut som en vilde, men midt i allt detta satt ett par öppna, ljusblåa barnaögon.
Från en af de närmaste grupperna kom en man emot honom och hälsade: »Go dag, Njædel! och tack för sist!»
Njædel vände halft på hufvudet och hälsade igen.
«Det var bra att jag träffade dig i dag,» sade den förste, »så kan vi få prata lite om tångstranden och kanske få höra hvad andra menniskor tänka om den saken.»
»Jag bryr mig inte om andra menniskor, Sören,» svarade Njædel, »och hade du också låtit andra menniskor vara i fred, så satt jag inte här på tinget till skam och åtlöje.»
»Vi måste finna oss i att våra onda mörksens gerningar varda uppenbara, när de väcka förargelse i församlingen —»
»Förargelse! Om hvar och en skötte sitt, blef det ingen förargelse.»
»Det är nödvändigt att förargelsen kommer, men ve den menniska —»
Njædel reste sig upp till sin fulla höjd och afbröt tvärt: »Hvad var det du ville säga om tångstranden?»
Sören Börevig var en lång, framåtlutande karl med gult, stripigt hår och hvita ögonhår. När han
