vara vid tinget i god tid. Det var en hästhandlare, som hade lurat af honom en blackgul märr. För öfver ett år sedan hade han varit i staden hos advokaten Boyesen för att sätta »målet» i gång, och många blanka skillingar hade gått åt till stämning och tingsvittnen, och under tiden for hästhandlaren och den blackgula omkring i verlden, Gud vet hvar.
Men till i dag hade advokaten lofvat honom slut på »målet». Nu skulle han få utslag på hästhandlaren, få igen sina kära skillingar — och kanske den blackgula också.
Bara han kunde få fatt i advokaten Boyesen. Hela förmiddagen hade den surögde hållit vakt vid länsmannens hus, men han hade icke sett sin advokat.
Folk gick ut och in för att tala med amtmannen, betala skatt till fogden eller fråga häradshöfdingen om ett eller annat. Förmiddagen gick och middagstimmen närmade sig. Bönderna fördelade sig mellan husen, togo fram mat och åto, stående vända mot sjön eller sittande i rader på landsvägsrenen.
Då och då visade sig en af notarierna i dörren och ropade ett namn. Man vände på hufvudet och upprepade namnet, tills vederbörande hittades i någon vrå och närmade sig betänksamt, medan skrifvaren blef otålig och blåsten bragte hans slätkammade hår i oordning och kastade det ned öfver ansigtet på honom.
På en stor sten invid stenmuren satt en man ett litet stycke ifrån de andra. Han hade lagt hatten ifrån sig och stirrade tankfull ut öfver
