Fru Bennechen uppgaf ett rop, då hon fick se honom; ty hans hemkomst var så till vida en öfverraskning, som det blott helt lösligt hade varit tal om, att han kanske skulle komma någon gång på våren.
»Förlåt mig, mamma, jag borde ha telegraferat,» sade Johan.
Statsrådinnan såg ännu på honom med ett underligt, spändt uttryck, men då han kom emot henne med sitt godmodiga, sorgsna ansigte, mumlade hon, i det hon kysste honom: »Du är så förändrad, Johan; jag kände inte igen dig strax.»
Hilda kom nu också in och kastade sig om hans hals: »Välkommen, välkommen, käre Johan! Åh, hvad du är förändrad!»
»Tycker du också det?» frågade Johan.
»Du är tio år äldre; det är ju gråa hår i ditt skägg — ja, minsann! Du börjar bli skallig, Johan!»
Brodern smålog på sitt vanliga melankoliska sätt, men Hilda gaf noga akt på honom; hon tyckte, att han var så besynnerlig, och hon hade aldrig förr lagt märke till hur mycket han haltade.
Då statsrådet kom hem, hade han ett samtal med sin hustru i sängkammaren; och vid middagsbordet voro både han och frun så vänliga mot den hemkomne sonen, att Johan kände sig helt varm om hjertat; till och med Alfred var älskvärd. Det var hans plan att tala med Hilda på eftermiddagen; men statsrådinnan skickade Hilda ut i staden efter någonting, så snart de hade ätit.
I skymningen smög han sig alltså utför trapporna; men då han kom till de två tre trappsteg,
