mig igen, och du må tro att det såg ut förmedelst påteckningar och sådant: Öfversändes till rotmästaren, tillbakasändes till amtmannen, och vägingeniören och hela kleresiet har skrifvet på det och till sist var det bara en liten, liten fläck qvar nere på den sista sidan och der skref jag: Alldeles som jag väntade — Seehus; men amtmannen är säkert arg på mig för det. Men det är icke det värsta; men det är bra, att du har det bra, som jag icke ville tala om för dig förut, ity att jag icke ville göra dig ledsen, men nu måste det på papperet, för nu går det alldeles för galet. Far din är tiggare, riktigt tiggare, eger ingenting, allt har strukit med till målet, som din man har om hand, och dessutom är han nu sådan, att han inte arbetar mera, då kan du sjelf tänka dig, utan sitter helst och tittar i väggen. Det måste jag nu tala om för dig, för du måste komma hem och reda upp det, för nu går det öfver mitt förstånd och jag tror, att han blir från vettet; men kan du inte komma, så skrif någonting lugnande till honom, helst om målet
| Din gamle vän | |
| Lauritz B. Seehus.» |
Kristine lade sig tillbaka i sängen och grät. Under vinterns lopp hade hon tvingat sig till att skrifva belåtna bref hem, och åldermannen hade svarat i samma ton. Nu förstod hon, att de bara hade narrat hvarandra, och hon fick en häftig längtan efter fadern och hemmet och kusten vesterut. Hon satte sig i sängen för att skrifva ett lugnande bref till fadern.
»Käre fader! När jag hör, att du har det så illa, kommer det öfver mig stor sorg och blygsel.
