Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
leende öfver hennes ansigte. Genom fönstret såg hon ut i den klara vårhimlen, en hel flod af solsken strömmade in i det ljusa, vänliga rum, som han hade skaffat henne.
Kristine vände hufvudet mot doktorn och sade: »Tack skall du ha nu, Johan! Här skall det bli skönt att dö.»
Och hon sträckte ut sig i de släta, rena lakanen och tillslöt åter ögonen.
Men leendet låg qvar öfver de vanstälda dragen och gjorde henne i hans ögon skön som i forna dagar.
