Efter detta tal började Njædel gå uppåt husen till.
»Ja, men tången — tången —» invände Sören Börevig och gned händerna ännu starkare.
»Malmen är i fjällen, tången i sjön; har du inga fjäll, så har du ingen malm, har du ingen strand, så har du ingen tång. Det tycker jag du borde förstå, Sören, du som är så obegripligt klok.»
»Ja, men — ja, men —» började Sören återigen, »vi sk’a dela Guds gåfvor, Njædel, vi ä’ alla bröder —»
»Jag vill inte vara din bror, Sören Börevig, för två hundra lass tång,» svarade Njædel och såg ned på den andre.
»Nå ja, Njædel, då få vi väl gå till domstolen,» sade Sören blidt, »jag skall tala med advokaten Tofte nu medan han är här.»
»Ja, gör det du, Sören, jag har mitt köpebref, jag,» svarade Njædel och fortfor att gå. —
Midt på vägen mellan husen hade det samlat sig en grupp omkring en schäs, som nyss hade kommit. Mannen, som steg ur, var liten och tjock med rödt ansigte, grått skägg och luden mössa.
»Är det någon här,» frågade han in i högen, »som vet hvad det är för en karnalje, som har vägstycket från Börevigsgrinden och ned till Svartmyren? Jag skulle ha lust att säga den gunstig herrn några ord på fullt allvar.»
Det var ingen som visste det. Men en gammal man svarade: »Ja, det har ålderman’ rätt i, det fins inte värre vägstycke på hela kusten.»
»Vägstycke!» utbrast åldermannen. »Det är min själ inte någon väg, det är ett moras med
