stora stenar i; se bara hur vi se ut!» och han visade på sig och hästen och schäsen; alltsamman var gråfläckigt af smuts och stänk.
»Ålderman’ borde klaga för länsman’ —» var det en som sade.
»Ja, om det bara tjenade till någonting,» sade åldermannen och ref sig upp i hufvudet under pelsmössan.
I det samma fick han sigte på Njædel Vatnemo, som stod ett stycke ifrån och såg på honom. Lotsåldermannen blinkade till honom.
En af lotsarne på gården tog hans häst och åldermannen närmade sig nu Njædel och hviskade: »Hon är lyckligt och väl ombord.»
»Fick hon bra plats ombord?» frågade Njædel.
»Extrafint — alldeles som på en Amerikafarare, fast det var bara andra plats. I morgon qväll är hon i Kristiania.»
»Det var dumt att hon kommer dit om qvällen; bara hon får rätt på Anders!»
»Nu skall du få höra, Njædel! Jag har telegraferat för din räkning till bror din, att han skall möta Kristine vid hamnen.»
»Nej kors, hvad du kan vara påhittig, ålderman!» sade Njædel. »Var det mycket dyrt?»
»En krona jämt.»
»Kunde du inte få det för billigare?»
»Nej, det är bestämd taxa.»
»Nå ja, det var bra i alla fall,» sade Njædel och gräfde efter en krona, »och tack skall du ha, ålderman!»
»Inte mycket att tacka för. Har du varit framme för rätten, Njædel?»
