och alla missräkningar — allt detta, som hade hållit honom i spänning under den långa tiden, det började nu liksom slå honom lam — som en dunkel, hemlighetsfull makt, med hvilken han kämpade i mörker, utan att förstå någonting.
Uppe i fjällen hade han haft stenskredet att slåss med. Men det var då en ärlig sak, och då han hade förlorat, så var det ingenting vidare att säga om det. Men här nere förföljdes han af någonting annat. Hvart han vände sig, törnade han emot något kallt, mjukt, som icke lät krossa sig och icke gaf efter. Han mötte det, när han kom till kyrkan och folk vek ur vägen för honom; vid tinget, när det vid alla möjliga tillfällen lades honom till last, att han hade varit under rättsligt tilltal; när han ville återupptaga arbetet med grafven, var det der igen; han var bunden, det låg liksom ett förbud i luften, och han fortfor med att gå och pyssla och dröna med ladugården och annat qvinfolksarbete, utan att skaffa sig hjelp.
Som han satt der och såg utåt, kunde han knappt urskilja linien af den halffärdiga grafven längre. Den hade varit hans stora plan, då han kom till Krydsvig. Den grafven skulle sätta gräns mot sanden och skydda hans gård mot flygsand, Det hade också varit hans tanke att plantera pil och strandhafre der nere, så som han hade läst om i tidningarne.
Nu låg det och rasade ihop, medan Börevigsfolket flitigt körde tång och skuro upp hans utegor med djupa hjulspår, så att sanden fick ännu mera makt.
