Lotsåldermannen Seehus kom in från köket. »God dag, Njædel! Här är bref från Kristiania.»
Njædel såg upp och log. Kristines bref voro hans enda glädje.
»Vill du ha kaffe, ålderman?»
»Nej, tack» — svarade denne; han hade intet förtroende för Njædels kaffe.
Han öppnade brefvet och blef förvånad öfver de besynnerliga sneda raderna och den osäkra stilen; dessutom hade bläcket bredt ut sig i fläckar der hennes tårar fallit.
Han läste upp det, tystnade och läste igen — det korta brefvet, som innehöll så mycket.
Njædel sade icke ett ord, men han blef slutligen alldeles hvit i ansigtet. Då åldermannen lade brefvet ifrån sig, tog han det och satte sig till att stirra i det, fastän han icke kunde läsa skrifvet.
Men det hade länge småkokat i åldermannen, han reste sig häftigt och utropade: »Det är några skälmstycken med i det här, Njædel! Så sant jag heter Lauritz Boldeman Seehus, är det några satans konster med i alltihop. Jag tror inte på bror din, jag, så mycket du vet det. Först gick han och talade om för oss, att Kristine nödvändigt ville ha honom; hon var bara rädd, att du skulle ha något emot det. Så fick han oss till att råda och prata dumheter för henne, och så inbillade han oss, att allt var fröjd och gamman. Men jag har länge märkt på Kristine, att» — längre kom han icke, ty målet svek honom, och han tog sig en promenad ut i köket, der han snöt sig ett par gånger med buller och brak.
