»Två tusen fem hundra daler.»
»Det duger inte!» ropade åldermannen förargad. »Det är ju nätt och jemnt så mycket att Njædel kommer ifrån skulderna. Dessutom är här dubbelt så mycket åkerjord som när han köpte. Nej, Sören, bättre får du allt lossa på pungen, min gubbe!»
»Jag tar emot anbudet,» sade Njædel och räckte fram handen. »Handeln är afslutad.»
Åldermannen ville göra invändningar, men Njædel hejdade honom. Sören Börevig var alldeles förvirrad; detta var icke hans sätt, långt ifrån. Emellertid drog han fram ett dokument inlagdt i tidningspapper: »Det vore — det vore kanske så godt att ha det skriftligt. Här har jag — hm — någonting, som kallas köpekontrakt, om —»
»Du är en förtänksam karl,» sade Njædel hånfullt. »Räck mig pennan, ålderman.»
Det hjelpte icke hvad åldermannen sade. Den andre tog pennan och målade några tjocka stolpar, som skulle betyda Njædel, mera fans det icke rum för, men det ansågs tillräckligt.
Derefter tog han sin vadmalströja, satte hatten på hufvudet och gick ut ur stugan med tunga steg.
«Du skall låta handeln gå tillbaka igen, om han yrkar på det, för han är inte riktigt klar i hufvudet,» sade åldermannen, innan han följde efter.
Sören Börevig vek ihop köpekontraktet och stoppade det på sig med en min, som åldermannen lyckligtvis icke såg.
Njædel gick förut, åldermannen efter uppför backen. Då de kommo upp, sade åldermannen: »Det är väl bäst att du följer med mig till Amerika».
